Fröken Selberg

Hittade in på Herr Z:as blogg här på nätet och jag blir så sinnessjukt nostalgiskt över alla tävlingar man varit på med Raymond och Percynality. Och jag kan inte låta bli att känna mig bitter över att man inte längre är en del av allt det där. Att något så simpelt som ett knä stoppar mig från att rida och göra det jag älskar mest och alltid älskat mest. Att få skritta in på banan och i lugn och ro se mig om korta tyglarna och fatta galopp. Det är en speciell känsla det där. Den 140 hoppningen jag red i Halmstad förrförra året med Rayye var den roligaste klassen jag ridit någonsin. Att knata omkring på banan med hinder som är nästan lika höga som mig... Det finns så mycket att göra och se som jag aldrig hann med. Att allting kan tas från en så abrupt på en sketen framhoppning i Finnsspång, det är bannemig helt sjukt. Hur som helst så är Percy i Mexico nu och går 160 vilket är jävligt roligt.

Hur som helst så är jag på Smögen nu, vilket är sånt som alla inte får uppleva. Har vart lite mycket festande på sista tiden så den här veckan blir nog lugn. Jobbade nere på Lagergrens igår och idag börjar det på att bli riktigt mycket folk.  jag går nog ut och kollar läget en sväng och hälsar på lollo på jobbet sen kanske. Har jobberbjudanden i ett år framöver vilket känns skönt. Men ska försöka att ägna mej mest åt mitt företag i höst.

Jaja. När flytet e i luften e lyckan varje dag, om man e positiv som fan så går allting bra.





Det tar sig sa pyromanen... jag kanske blir smal i allafall någon gång.