När jag var barn...
När jag var liten var jag sockersöt, verkligen som en liten docka med mitt röda hår, knallblå ögon och pliriga leende. Jag var alldeles för smart för mitt eget bästa och har fotografiskt minne vilket gör att jag kommer ihåg saker på ett helt annat sätt än vad andra gör. Jag minns i bilder och med mer precistion äv vad andra göra. Jag kommer också ihåg saker som jag kan återberätta in i minsta detalj från ca ett års ålder, vilket är ovanligt då man brukar säga att man inte har ngt minne innan tre års ålder.
Allt detta på gott och ont, jag kommer ihåg saker som gör så ont, när jag kanske bara var tre, fyra år.
Sedan vart jag äldre och som många andra barn mellan 10 och 15 års ålder, ganska rund, eller väldigt rund. Jag åt inte så mycket konstigheter men, jag har väl anlag för det i släkten antar jag. Jag rörde på mig, red, spela fotboll och allt det där. Men jag förblev rund. Jag fick höra i skolan att jag med mina fräknar och runda ansikte såg ut som en prickig korv och att jag var en ful tjockis och allt det där. Jag har aldrig varit direkt mobbad i mina ögon, men, klart att man känt sig eländig, barn kan vara elaka.
När det var dags för skolkort försökte jag bara att gömma mig och jag bad till gud att jag skulle slippa sitta på första raden, år efter år efter år. Träffade man en kille från klassen på stan hälsade dom inte ens, och man önskade bara att man kunde få bli smal så någon faktiskt ville hångla med mig.
Och sedan hände något, jag vart smal, eller åtminstone normal. Och helt plötsligt öppnades nya dörrar, man vart bjuden på fester, folk kollade efter en på stan eller på bussen, man vart helt plötsligt sedd och respekterad. Så när jag började gymnasiet, var jag fullkomligt normal, nästan snygg. Och det fina med det här är att när man nu möter klasskamrater från högstadiet och andra människor ¨på krogen så kommer de fram och fjäskar, talar om hur fin man är osv. Andra människor kanske blir glada över detta, men jag blir bara förbannad. Jag kanske förlåter, men jag glömmer aldrig. Aldrig ska jag glömma era dråpord över mitt utseende och aldrig ska jag glömma hur ni nonchalerat mig.
Dom smala "framgångsrika" har blivit arbetslösa tjockisar medans jag själv är drottning, min riktiga titel. Och jag kanske inte är pinnsmal med fasta tuttar. Men jag har råd att köpa mig det om jag vill, och jag kommer aldrig vilja hångla med någon av er...
För nu är det jag som dikterar ord,
och ni som sitter ned vid mitt bord
xoxo fröken selberg
Gissa bilden i min blogg! Kolla in vettja! =D
Vad bra skrivit :) är glad för din skull att det blev bra till slut :)
vad bra skrivet av dig. Och jag känner så igen mig i det, förutom den sista delen då, eftersom jag fortfarande kämpar mot min övervikt :)
Fint skrivet!
Coolt att du minns saker från så tidigt i livet!
=)
haha och så träffa du mej, ja minns typ inget förens på sexårs och de är itne mycket XD *asg* men ja är ju som ja är!!! Sanna su är mitt bästa!